Diagnos av åderbråck
De medicinska specialiteter som ägnar sig åt åderbråck är internmedicin, angiologi, flebologi och allmänmedicin.
De första stegen i en undersökning omfattar anamnesen som kartlägger ärftliga anlag och riskfaktorer hos patienten. Därefter görs en palpation och visuell bedömning av berörda kärl, framför allt av de ställen där de ytliga venerna mynnar i det djupa vensystemet i ljumsken, knävecket och vaden. Detta görs medan patienten omväxlande står, sitter och ligger ner. En förhöjd hudtemperatur, förhårdnader, hudrodnad eller tryckkänsliga områden kan indikera ytlig veninflammation. Läkaren mäter pulsen i foten.
Det vanligaste diagnostiska förfarandet vid åderbråck är därefter ultraljudsundersökning med duplexultraljud och färgdoppler. Metoden gör det enkelt att identifiera störningar i blodcirkulationen, trasiga venklaffar och utbredningen hos den venösa skadan. Blodets flödesriktning framställs visuellt med en färgskala.
Ljusreflexionsreografin visar venernas pumpfunktion, och pletysmografin av venernas stängning mäter blodets volym och återflöde. Dessa två metoder är mindre vanliga men tillämpas ibland, framför allt i samband med flödeskontroll vid svår vensjukdom samt före och efter ett ingrepp.
Undersökningen föregås ofta av tryckmätningar. Dessa har idag mestadels ersatts av moderna och mer pålitliga undersökningsmetoder och nya bildgivande metoder. Även röntgenundersökning med kontrastmedel (flebografi) är en mindre vanlig metod. Magnetresonanstomografi (flebografi) eller datortomografi med kontrastmedel används endast vid sällsynta sjukdomsbilder.
Laboratorietester av individuella koagulationsfaktorer kan vara viktiga i samband med djup ventrombos eller emboli utan uppenbar orsak.