Under en livstid går en människa över 200 miljoner steg. Varje steg är en kraftansträngning. Det som ser väldigt enkelt ut är nämligen i själva verket ett komplext rörelseförlopp med perfekt timing och kontinuerlig anpassning. Den flexibla böj- och vridbara fotleden har ett brett rörelsespektrum och klarar av vitt skilda krav.
Fotleden är ständigt i rörelse. Dessutom utsätts den ständigt för stora krafter. Därför är det desto viktigare att behandla skador och resulterande instabiliteter i ledbanden i god tid och på rätt sätt. Annars kan allvarliga följdskador uppstå.
Fotleden är optimalt konstruerad för sina olika uppgifter och utmärker sig genom ett perfekt samspel av ben, muskler, ledband och senor.
Fotleden består av två leder, den övre och nedre språngbensleden. Dessa båda leder kompletterar varandra och bildar en enhet. Tack vare samspelet kan foten böjas framåt och bakåt samt vridas inåt och utåt (supination och pronation).
Som den starkaste senan i kroppen förbinder hälsenan vadens böjmuskler med hälbenet så att foten kan böjas. Den är ungefär 5 cm bred och 20–25 cm lång.
Fotleden stabiliseras genom en stark ledbandsapparat. Ledbanden har en begränsad elasticitet på bara 3 % av den ursprungliga längden. Ledbandsapparaten säkrar fotleden utåt genom tre separata ledband (bakre, mittre och främre utvändigt ledband). Insidan sitter fast genom ett solfjäderformat komplex av invändiga ledband.
Dessutom finns en främre och bakre syndesmos. Dessa elastiska bindvävsstrukturer förbinder sken- och vadbenet med skelettet och har funktionen av en oäkta led.
Språngbenet (lat. talus) har en central funktion för kraftöverföringen från vaden till foten. Om fotledens ben går att förskjuta mot tårna när vaden är fixerad talar man om talusförskjutning.
I regel uppstår smärtor i fotleden till följd av en akut skada. Det finns dock andra orsaker, som felställningar, irritationer i senor, inflammationer, överbelastning, ärftliga faktorer som medfödd svaghet i ledbanden eller förslitningsskador som artros, som kan medföra smärtor i fotleden.
En klinisk undersökning ligger till grund för diagnosen. En misstänkt diagnos ställs genom samtal, bedömning, palpation samt rörlighets- och stabilitetstest. Här fastställs till exempel även talusförskjutning i ett så kallat draglådetest. Den misstänkta diagnosen verifieras i regel med tekniska, bildgivande metoder som röntgen, ultraljud, MRT och CT.
Området där smärtorna uppstår kan ge en vägledning om typen av skada eller sjukdom.
En akut skada i fotleden uppstår alltid till följd av inverkan av mekaniskt våld mot leder och ledband. Här är en stukning av foten över den yttre fotknölen (supinationsstukning) det vanligaste. Det leder till översträckningar, från bristningar i ledbanden eller avslitna ledband till frakturer i fotleden.
Skador på de utvändiga ledbanden (supinationstrauma)
Den absolut vanligaste orsaken till problem och smärtor i fotleden är en stukning av foten utåt (supinationsstukning). Detta leder till en överbelastning av rörelseapparaten (ben-ledband-ledkapslar) på fotens utsida. Vid stukningen töjs dessa ledbandsstrukturer ut kraftigt eller slits av. Det kan dessutom uppstå följdskador, såsom frakturer.
Skador på de invändiga ledbanden
Det invändiga ledbandet förbinder den inre fotknölen med språng- och hälbenet. Det har en betydligt mer komplex uppbyggnad än det yttre ledbandet och består av en främre, mittre och bakre del som stabiliserar fotleden och förhindrar vridning. Vid en invändig ledbandsruptur uppstår en bristning, eller så slits det invändiga ledbandet av helt i den övre språngbensleden.
Fotledsfraktur
Efter stukningen kan det uppstå skador vid leden, som ett brott i ledytan eller frakturer i vadbenet (fibula), skenbenet (tibia) eller språngbenet (talus).
Dessa skador kan då även drabba ytterligare strukturer i foten och leda till överrörlighet (hypermobilitet) eller rörelsebegränsningar. Ofta uppstår kraftiga smärtor i fotleden med svullnader och blodutgjutningar. Om skelettet har förskjutits efter en fraktur kan fotleden vara tydligt deformerad.
Kronisk instabilitet i ledbanden
Det är individuellt hur mycket belastning ledbanden tål. Dessutom kan instabilitet i ledbanden bli kronisk efter en inte helt läkt skada. Ledbanden i fotleden behöver runt nio månader innan de är helt stabila och kan belastas igen. Om ledbanden inte har läkt helt eller foten har en felaktig ställning, som t.ex. kan utlösas på grund av att man försöker undvika smärta i regenereringsfasen, stukas foten lättare efter en skada, i synnerhet när man idrottar eller går i ojämn terräng, eller så saknas den nödvändiga säkerheten i steget.
Kronisk instabilitet i ledbanden kan ofta förhindras, men alldeles för ofta behandlas inte skador i fotleden och fotens ledband i akutfasen, dvs. direkt efter en olycka, eller behandlas inte tillräckligt. Patienterna tar t.ex. inte symptomen på allvar eller uppsöker läkare för sent. Varannan person får därför inte bara problem med foten utan även med andra leder.
Kronisk instabilitet i den övre och nedre språngbensleden är en s.k. pre-artrotisk deformitet, dvs. en riskfaktor för artros om den inte behandlas. I slutstadierna måste artros ofta behandlas intensivt med ortopediska skor, byte av leden eller steloperation.
Artros
När ledbrosket är friskt underlättar det ledernas rörelse och har en stötdämpande verkan när man går. Artros är en förslitningsskada på dessa ledytor. Skador på ledbrosket uppstår dock inte bara på grund av förslitningstecken som beror på åldrande. Ofta uppstår artros i fotleden till följd av skador som ligger längre tillbaka i tiden och som inte har behandlats tillräckligt.
En skada kan leda till att foten belastas felaktigt permanent. Denna felaktiga belastning leder med åren till att brosket slits till dess att ledytorna skaver mot varandra och orsakar kraftiga smärtor. Ju tidigare instabilitet i ledbanden eller en begynnande artros upptäcks, desto mer effektivt kan den motverkas. Men målet måste vara att agera preventivt för att undvika broskskador.
Inflammation (artrit)
Inflammationer i fotleden kan ha olika orsaker, såsom seninflammationer, fotledsartros eller reumatism. Smärtorna begränsar ofta rörligheten i leden.
Ledgångsreumatism (reumatoid artrit)
Reumatoid artrit orsakar en inflammation i ledhinnorna, vilket gör att lederna sväller av vätska. Inflammatoriska agenser och vita blodkroppar ansamlas och leder till en utväxt som äter sig in i brosket.
Akillodyni
Vid akillodyni handlar det om en överbelastning eller felbelastning som framkallar smärtsyndrom vid hälsenan. Smärtorna uppstår till följd av en akut irritation i hälsenan och kringliggande vävnader och kan uppträda såväl punktvis som diffust. Om akillodynin inte förbättras kan den leda till degenerativa förändringar.
Avsliten hälsena (hälseneruptur)
Om hälsenan slits av hörs ofta ett pisksnärtliknande ljud följt av en huggande smärta. Den drabbade kan därefter inte längre gå på tå. För att undvika försämrad funktion ska man sätta in behandlande åtgärder snarast. Utöver kirurgi finns även möjlighet till konservativ behandling, vilket används framför allt hos äldre patienter och patienter med andra sjukdomar.
Som första behandling efter idrottsskador eller övriga skador rekommenderas speciella åtgärder. Dessa är vila, kylning, kompression och högläge. Beroende på smärtornas svårighetsgrad och typen av symptom bör därefter läkare kontaktas.
I den akuta fasen efter ett trauma lider den drabbade av smärta, svullnad och begränsad rörlighet. Efter en akut skada eller operation används i regel ortoser, som minskar belastningen på de utvändiga ledbanden utan att begränsa all rörelse i leden.
Stukning av fotleden (fotledsdistorsion) är den vanligaste skadan inom idrottsortopedi. I de flesta fall sker stukningen över den yttre fotknölen (supinationsstukning).
Denna skada behandlas oftast konservativt. I den första behandlingsfasen efter traumat bör fotleden stabiliseras externt med hjälp av en fotledsortos och sedan belastas igen gradvis.
I samband med en akut skada förekommer ofta ödem och svullnad. Kompressionsstrumpor som bärs under fotledsortosen kan göra att ödemet och svullnaden går tillbaka snabbare och därmed påverka läkningen positivt.
I mobiliseringsfasen ska ledbandsstrukturerna fästa på nytt. Denna fas pågår tills stabiliteten hos den övre och nedre språngbensleden har återupprättats. Under denna fas är det särskilt viktigt att tidigt återgå till rörelse för att få ett så bra behandlingsresultat som möjligt.
Under läkningen av en supinationsstukning och efter avslutad akut behandling rekommenderas att fotleden stöttas av ett bandage. Bandage omsluter den berörda leden och utövar ett kompressionstryck. Det förbättrar den egna perceptionen, muskulaturen stimuleras och leden stabiliseras.
Ofta kvarstår en otillräcklig stabilitet i fotleden efter avslutad mobiliseringsfas. Detta kan leda till en felbelastning av foten och angränsande leder. Om recidiverande distorsioner, smärta och en subjektiv känsla av instabilitet uppstår på främst ojämnt underlag ska ett bandage bäras konstant som stöd.
Otillräckligt behandlade följdskador och -instabiliteter kan utvecklas till broskskador (artros) i fotleden. Ett tunt, stödjande bandage som passar i alla skor kan hjälpa till att motverka att ledslitaget fortskrider.
Nivå 1 - låg svårighetsnivå
3 x 30 sekunder
Lägg vikten på det aktuella benet och vinkla det andra benet. Försök att hålla höften parallell och rikta blicken framåt. Kontrollera gärna din position i en spegel.
3 x 30 sekunder
Lägg vikten på det aktuella benet och dra upp det andra benet. Försök att hålla höften parallell och rikta blicken framåt. Kontrollera gärna din position i en spegel.
3 x 30 sekunder
Lägg vikten på det aktuella benet. Fäll överkroppen framåt och sträck ut det andra benet till vågrät position. Försök att hålla höften parallell och rikta blicken framåt.
Nivå 2 - medelhög svårighetsnivå
3 x 30 sekunder
Möjliga hjälpmedel är en balansplatta, en balansbräda eller en hopvikt handduk. Ställ dig med det aktuella benet på underlaget och vinkla det andra benet. Försök att hålla höften parallell och rikta blicken framåt. Kontrollera gärna din position i en spegel.
3 x 30 sekunder
Möjliga hjälpmedel är en balansplatta, en balansbräda eller en hopvikt handduk. Ställ dig med det aktuella benet på underlaget. Dra upp det andra benet framför dig och återgå sedan till utgångspositionen igen. Försök att hålla höften parallell och rikta blicken framåt. Kontrollera gärna din position i en spegel.
Nivå 3 - hög svårighetsnivå
3 x 30 sekunder
Möjliga hjälpmedel är en balanskudde, ministudsmatta eller en vanlig kudde. Ställ dig med det aktuella benet på balanskudden och vinkla det andra benet. Försök att hålla höften parallell och rikta blicken framåt. Kontrollera gärna din position i en spegel.
3 x 8 repetitioner
Möjliga hjälpmedel är en balanskudde, ministudsmatta eller en vanlig kudde. Ställ dig med båda benen på balanskudden, lyft det obelastade benet en liten bit och gör ett utfallssteg bakåt genom att böja i höften och knät. Gå sedan tillbaka till utgångspositionen.
Kontrollera gärna din position i en spegel.
Nivå 4 - mycket hög svårighetsnivå
3 x 8 repetitioner
Som alternativ till det nedersta trappsteget kan du använda en lika hög, stabil step up-bräda eller låda.
Varning: Lägg en halksäker matta på golvet framför det nedersta steget! Ställ dig på det nedersta trappsteget så att du tittar nedåt.
Hoppa nedåt med båda benen och stabilisera dig i en mjuk knäböj i tre sekunder när du har landat. Försök landa jämnt på fötterna och hålla kvar välvningen under foten.
3 x 8 repetitioner
Som alternativ till det nedersta trappsteget kan du använda en lika hög, stabil step up-bräda eller låda.
Varning: Lägg en halksäker matta på golvet framför det nedersta steget! Ställ dig på det nedersta trappsteget så att du tittar nedåt.
Hoppa nedåt med båda benen men landa bara på det aktuella benet.
Stabilisera dig i en mjuk knäböj i tre sekunder när du har landat. Försök landa jämnt på foten och hålla kvar välvningen under foten.
